Opinion
15.6.2016
Natofrågan är inte svartvit
En utmaning är att det som ska utkristalliseras som ett svartvitt JA eller NEJ i själva verket handlar om ett antal skiftningar i grått.
År 2025, i en obestämd framtid eller aldrig?
En fråga där riksdagen har mandat att besluta eller något som måste underkastas en folkomröstning?
Natomedlemskapet har diskuterats flitigt under veckoslutets partidagar.
Centern var på sin kongress först ut att nominera en presidentkandidat då man enhälligt utsåg partiets tidigare ordförande och statsministern åren 2003–2010, Matti Vanhanen.
Vanhanen var också presidentkandidat 2006 då han kom trea med drygt 560 000 röster.
Då utmanade han den sittande presidenten Halonen. Halonen satt kvar, och den starkaste utmanaren, Samlingspartiets Sauli Niinistö, blev president först sex år senare.
Nu är det mycket sannolikt att Vanhanen igen utmanar en sittande president. Om Niinistö ställer upp för omval ska det mycket till om en utmanare ska slå honom.
Oavsett vilka som är med på upploppet väntas Nato bli en av de centrala frågorna i debatten.
Matti Vanhanen slog under Centerns partikongress fast att presidentvalet 2018 också delvis blir ett Natoval.
Lite paradoxalt säger han ändå (HS webb 13.6) att han inte ser någon större linjeskillnad mellan honom och Sauli Niinistö.
Denne har varit försiktig med sina markeringar. Jo, Niinistö är klart västorienterad och vill söka samarbete med både Sverige, Nato och USA, men hur djupt det samarbetet ska vara uttalar han sig orakelmässigt om.
På en punkt är han tydlig: Ska Finland söka om medlemskap i Nato måste detta förankras i en folkomröstning.
Det vill också SFP:s nyvalda ordförande Anna-Maja Henriksson. Partidagen i Åbo slog fast som mål att Finland ska vara Natomedlem 2025.
I den säkerhets- och försvarspolitiska redogörelsen från 2012 uteslöts möjligheten att söka om Natomedlemskap under den föregående regeringens regeringsperiod, en formulering Vanhanen inte gillar.
”Det lönar sig inte för Finland att utåt meddela hur länge något beslut är i kraft. Man måste bibehålla egen rörelsefrihet och möjlighet till överväganden.” (HS 13.6)
Det ger enligt Vanhanen också redskap att påverka det internationella läget.
Vanhanen visar, som Niinistö, statsmannamässighet i den här frågan.
Det kan synas klokt i ett läge med många osäkerhetsfaktorer – men är det statsmannamässighet av vår tid?
På SFP:s partidag efterlyste Anna-Maja Henriksson ställningstagande från den politiska ledningen om Nato.
”Också presidenten bör småningom säga vad han tycker”, sade Henriksson (ÖT 12.6).
Henriksson är på rätt spår.
Ett Natomedlemskap skulle innebära en radikal ändring av Finlands internationella position. Vi har i all tysthet glidit över från neutralitet till alliansfrihet. Ska också det begreppet lämpas över bord krävs ett klart stöd från folket.
Samtidigt ska man komma ihåg att man gott kan sätta citationstecken kring ordet alliansfrihet – så långt inne är vi i samarbetet med Nato i allmänhet och USA i synnerhet att man kan diskutera huruvida termen alls är relevant.
Vi har redan minst en fot stadigt i Nato.
Ska vi alltså folkomrösta krävs ett mycket tydligt beslutsunderlag där konsekvenserna av att stå utanför och gå med presenteras klart, tydligt och affektionsfritt.
En utmaning är att det som ska utkristalliseras som ett svartvitt JA eller NEJ i själva verket handlar om ett antal skiftningar i grått.
Men – som Henriksson slår fast – då ska också presidenten klart markera sin ståndpunkt i god tid. Orakelmässiga grubblerier räknas inte som en ståndpunkt.
Den demokratiska strävan efter att förankra beslutet hos folket kan bli ett problem om vi ska följa en tes som ofta vädrats i Natodiskussionen – att Finland och Sverige bör gå i takt i eller utanför Nato.
Ett ensamt Finland i kläm mellan Natolandet Sverige och Ryssland är något av ett skräckscenario.