Vad gör man med en intelligent hårborste som upplyser sin ägare om hårets tillstånd via en mobil­app?

Vilken hjälp har mänskligheten av en papperskorg som talar åtta språk eller intelligenta strumpor som meddelar när de borde bli tvättade?

Enligt Alf Rehn, professorn som i onsdags talade­ på Baltic Yachts seminarium i Jakobstad, satsas en alltför stor del av världens samlade resurser för innovation på alldeles onödiga saker.

Innovatörerna fyller konsumtionsprylar med sensorer samtidigt som ingen på allvar befattar sig med världens verkliga problem som vattenbristen och miljöförstöringen. Ingen aktör i dagens samhälle fokuserar på vilka innovationer som världen verkligen behöver.

Alf Rehns kärnbudskap är att de företag som börjar tänka i de här banorna kommer att bli de verkliga hjältarna i framtiden. Om alla företag skulle avsätta en bråkdel av sina innovationsresurser på ­reella samhällsproblem skulle vi få en bättre värld.

Resurser är det ingen brist på. Rehn påminner sig om vad den första månfärden kostade och menar att vi i dag skulle ha råd med 22 månfärder per dag. Men vad får vi för pengarna – jo, talande roskisar!

Alf Rehns tankegångar är bra och vällovliga ur ett hållbart perspektiv, men den stora frågan är hur han ska förmå företag världen över att nappa på. Vi har sett det förr – det är först då konsumenterna börjar ställa krav på företagen som resurs­användningen ändrar.

Trycket på bättre miljörening för pappers­industrin i Finland kom först efter de tyska pappers­köparnas krav på mer hållbarhet i processerna. Ur den synvinkeln är det utopiskt att tro att näringslivet börjar satsa innovationsresurser på plastinsamling i oceanerna och vattenförsörjning i u-länderna så länge insatserna inte tillför före­tagen ifråga någon nytta.

Den mest underhållande delen i Alf Rehns före­drag i onsdags tangerade alla de klyschor som ingår i dagens uppsjö av innovations- och management­litteratur. Rehn berättade om ett ­experiment han hade genomfört inom ett amerikanskt toppföretag.

Han hade skrivit ihop ett anförande med de mest slitna fraserna som finns, bara för att se om någon­ skulle reagera och konfrontera honom. Ingen ­reagerade. Rehn fick snacka så kallad bullshit i 20 ­minuter utan att en enda gång bli avbruten.

Experimentet var hans sätt att praktiskt visa på behovet av en mer kritisk och engagerad debatt. Konkreta exempel är den bästa läromästaren.

Att ett företag diskuterar sina egna produkter på ett seminarium som är öppet för journalister och till och med potentiella båtköpare är före­dömligt ur en medskapande synvinkel. Innovationer är ett viktigt samtalsämne, oberoende om vi talar om bättre konkurrenskraft för lokala företag och ­lokala samhällen eller en etiskt hållbar samhälls­utveckling på det globala planet.

Vad är bättre än om alla dessa eftersträvans­värda mål går att koppla samman så att det ena ger det andra.