Ett uppmärksammat vargangrepp på får i Markby har fått finlandssvenska riksdagsledamöter på fötter. Riksdagsledamöterna Mats Nylund (SFP), Thomas Blomqvist (SFP) och Maarit Feldt-Ranta (SDP) kräver i ett skriftligt spörsmål att jord- och skogsbruksministern vidtar skyndsamma åtgärder för att skydda både vargar och människor.

Trion anser att det borde bli lättare att minska vargstammar som har blivit för stora regionalt. Den gör jord- och skogsbruksministern uppmärksam på att det behövs mer officiella jaktlicenser på varg, mer anslag för rovdjurstängsel och ett system som garanterar ersättningar till de som drabbas av skador orsakade av varg.

Riksdagsledamöternas krav är utlöst av en oro för att vargen numera rör sig närmare bebodda och husdjurstäta områden och att det kräver åtgärder.

De tre riksdagsledamöterna reflekterar inte över en fråga som är ännu viktigare – det vill säga varför vargen i dag föredrar att stryka runt i bebyggda områden. Det finns antagligen en helt naturlig förklaring till det förändrade beteendet.

Enligt den teori en del driver är dagens varggeneration uppblandad med hund och därför inte lika skygg som tidigare. Kaj Granlund, som uttalade sig om nordisk vargutplantering i en debattartikel i gårdagens ÖT, är en av de som är fast övertygade om hybridteorin.

Hans läger misstänker att vissa krafter en gång i tiden var så oroade över vargstammens fortlevnad att de beslöt sig att blanda sig i naturens gång. Hybrider mellan varg och hund avlades fram och placerades ut i naturen, i hela Norden, sannolikt med övertygelsen att hundgenerna inte längre skulle synas i vargblodet efter ett par generationer.

Det var också vad den uppmärksammade rättegången om Perhojägarna åren 2013-2016 egentligen handlade om. Om rättsväsendet då i sin juridiska prövning hade stannat för att Perhovargarna var hybrider mellan varg och hund hade det varit enkelt att med stöd av ett EU-dokument utverka tillstånd för att skjuta bort problemindivider som kommer för nära bosättning.

Men rätten gick på en helt annan linje. Hovrätten fastslog att skydds- och straffbestämmelserna för varg inte gäller enbart renrasiga vargar.

I och med att Högsta domstolen inte beviljade besvärstillstånd betyder det att vi fick ett prejudikat som är omöjligt att rubba. Enligt detta prejudikat ska artbestämningen av varg helt grunda sig på dna-analys som görs mot ett kontrollmaterial som också kan innehålla enstaka hundgener.

Hur djuren uppför sig eller hur de ser ut ska inte ha någon avgörande betydelse i artbestämningen. Självklart är det landsbygdsbefolkningen i vårt land som nu får bära konsekvenser av detta rättsliga ställningstagande.

Antagligen var det av omsorg om vargen som rätten gjorde sin bedömning om att graden av rasrenhet inte ska få avgöra när ett vilt djur blir rättslöst. Men eftersom framfusiga hybrider är farligare än skygga vargar kan bedömningen i värsta fall leda till att också människor och inte bara husdjur kommer till skada.

Vissa har ännu inte kommit över ilskan över att Uleåborgs universitet vägrade lämna ut kontrollmaterialet för en genetisk undersökning och att rätten aldrig heller tvingade universitetet att göra det. Därför kan det ännu bli någon form av juridiskt efterspel i varghybridmålet.

Kaj Granlund har själv hoppats på att Perhofallet kunde bli ett fall för människorättsdomstolen i Strasbourg, närmast utgående från att jägarna blev fällda på felaktiga grunder.

Rättslärda ger inte mycket för den här teorin. Advokaten Hannu Lukkarila sa redan i samband med att HD-ställningstagandet i mars 2016 att människorättsdomstolen inte tar sig an mål som gäller finländsk lagstiftning.

Därför kunde en förnyelse av jaktlagen vara en framkomligare väg. Med tanke på att jaktlagen i ljuset av rättsprejudikatet i Perho numera omfattar både vargar och hybrider borde den uppdateras på ett sätt som ökar tryggheten på landsbygden.

Här har regeringspartierna något att tag i innan någon av deras väljare råkar illa ut.