Forskaren i nationalekonomi, Christer Lindholm, skriver i en kolumn i dagens ÖT att den finländska aktiveringsmodellen för arbetslösa är en sysselsättningspolitisk halvmesyr. Han menar att den inte alls motsvarar den danska modell som har uppfattats som en framgång.

Lindholms iakttagelser överensstämmer mycket väl med uppgifterna i det danska sysselsättningsreportage som Helsingin Sanomat publicerade i måndags (22.1). I korthet verkar det alltså som om Finland har importerat piskan medan alla de morötter som är inbyggda i den danska aktiveringsmodellen har lämnats utanför det finländska systemet.

Medan Danmarks satsning på aktiva sysselsättningsåtgärder motsvarar drygt två procent av landets bruttonationalprodukt lägger Finland inte ut mer än en procent av bnp på aktiverande åtgärder. Det här betyder bland annat att en arbetslös dansk åtminstone i början av sin arbetslöshet får träffa sin arbetsförmedlare varje månad medan en finländsk arbetssökande kan träffa sin tjänsteman högst var tredje månad.

Där en finländsk arbetsförmedlare har ansvar för 147 arbetslösa har hans eller hennes danska kollega endast 24-45 personer i sitt register, lite beroende på vilken kommun det gäller. I Danmark sätts även mycket energi på utbildningar som hjälper arbetslösa att söka efter jobb och hur man gör en meritförteckning.

Men framför allt kan de arbetslösa i Danmark förlänga utbetalningen av den inkomstrelaterade dagpenningen genom att hoppa in på tillfälliga jobb som bland annat de danska företagen för hyrd arbetskraft bjuder ut. I Finland är det inte över huvud taget möjligt att på det här sättet, genom egna åtgärder, förlänga utbetalningstiden för den inkomstrelaterade grunddagpenningen.

Grundprincipen i det danska systemet är att skapa större flexibilitet på arbetsmarknaden. Det ska vara lätt att säga upp folk, stödet till arbetslösa ska vara generöst och samhället ska som helhet pusha de arbetslösa vidare till nya jobb.

Övergången till nya jobb underlättas av att Danmark verkar tillämpa en bredare definition av lämpliga jobb. Högskoleutbildade har hela Danmark som arbetsfält, för andra gäller en upp till fyra timmar lång pendling. Tanken är att man hoppar på det jobb som råkar dyka upp och att jakten på ett lämpligare jobb som bättre motsvarar den egna utbildningen fortsätter också efter det.

En flexibel arbetsmarknad svarar snabbt mot de behov som finns inom ekonomin. Ser man på arbetslöshetssiffrorna har Danmark faktiskt lyckats i sin målsättning att förbättra sysselsättningen, i mars 2017 var 4,3 procent av danskarna och 7,1 procent av finländarna arbetslösa.

De som läser HS-reportaget från Danmark har lätt att stämma in i Christer Lindholms slutsatser om att den finländska aktiveringsmodellen borde kompletteras med rejäla satsningar på arbetsförmedling och arbetsmarknadsutbildning. Orsaken till att dessa åtgärder fattas i Finland beror sannolikt bara på en sak.

De kostar pengar. Vår regering försöker sig nu på konststycket att förbättra sysselsättningen genom att enbart försämra villkoren för arbetslösa.

I värsta fall kan den finländska aktiveringsmodellen med sin inbyggda bantning av arbetslöshetsförmånen bidra till att allt fler människor sjunker i missbruk och övriga hälsoproblem, som i slutändan ökar utgifterna för staten.


Christer Lindholms exempel från Sverige visar att det knappast kommer att gå vägen. Fredrik Reinfeldts andra regering lyckades inte med motsvarande åtgärder förbättra den svenska sysselsättningsgraden med mer än en procentenhet.

I värsta fall kan den finländska aktiveringsmodellen med sin inbyggda bantning om 4,6 procent av arbetslöshetsförmånen bidra till ett försämrat självförtroende och till att allt fler sjunker in i missbruk och övriga hälsoproblem, som i slutändan ökar utgifterna för staten. Som modellen nu är utformad bidrar den till att skuldbelägga de arbetslösa själva för att de inte har jobb.

Med andra ord är det lätt att förstå att över 130.000 personer redan har skrivit på en massprotest mot aktiveringsmodellen och att fackliga centralförbund ordnar motdemonstrationer.

En jämförelse av den finländska och danska modellen blir haltande eftersom den danska modellen innehåller så mycket mer än den finländska. Om en aktiveringsmodell för arbetslösa innehåller både piska och morötter är det bara dumt att tro att vi förbättrar sysselsättningssifffrorna genom att enbart kopiera piskan.

Gör om, gör rätt. Med den nuvarande modellen får vi bara skämmas inför våra nordiska grannar.

Men framför allt är det synd om vårt lands arbetslösa varav en stor del helt oförskyllt har hamnat i en utsatt position. De behöver stöd, inte bestraffning.