Juryns motivering: Andersson har skrivit en ärlig text med experimentella former. Hon fångar läsarens intresse och håller kvar det genom hela texten. Dessutom lyckas Andersson manövrera en liknelse som blir genial i sammanhanget. Det här är en berättelse om motsatsen till maskrosbarn – orkidébarn – som känner sig misslyckad trots alla sina givna förutsättningar.
Orkidéebarn, lycka, och ambivalens, av Ida-Maria Andersson
“Jag försöker snooza livet. Jag snoozar skolan genom att ligga hemma och ha ångest eller sova istället, jag snoozar att träffa mina vänner för att göra samma sak, jag snoozar att betala mina räkningar fast jag har pengar, jag snoozar att svara på meddelanden och mejl, jag snoozar alla mina måsten och krav, och precis som det alltid går då man snoozar mycket slutar det med att jag försover mig till allt.”
(dagbok, hösten 2019)
Jag var ett duktigt barn. I lågstadiet läste jag läxorna så noga att jag ibland kunde hela kapitlet i biologiboken utantill, och jag var stolt över att ha nästan bara nior och tior i betygen. Jag var medveten om att jag var löjligt dålig på gymnastik och att andra barn tyckte jag var konstig ibland, men det faktum att jag hade läshuvud gjorde att jag ändå kunde acceptera mina brister. Jag var ett duktigt barn.
Sen började jag högstadiet och tappade det totalt.
Jag blev så deprimerad så snabbt att det kändes som att få en smäll på käften, och plötsligt gick majoriteten av min tid åt till ångest och självhat. Den tid som fanns kvar spenderades inte direkt på läxor. Det kändes som om all min koncentrationsförmåga plötsligt försvann, och hur jag än bar mig åt kunde jag inte få tillbaka den.
Eftersom jag hade varit ett duktigt barn som värderade mig själv enligt detta faktum, så blev fallet extra stort när jag tappade min produktivitet. Jag borde ju kunna, jag är ju smart, jag har ju potential.
Maskrosbarn kallas de barn, som lyckats trots att alla odds varit emot dom. Vad kallas då motsatsen, barnen som misslyckats trots att de haft alla möjligheter? Dom som tappar motivationen, orken, lusten? Dom bör väl döpas efter någon svårskött växt? Orkidéebarn kanske? Det klingar fint.
Det känns ibland som att den växande psykiska ohälsan har skapat hela generationer med orkidéebarn. Unga vuxna som har potential, som borde kunna, men som bara inte klarar av att nå dit dom känner att dom borde.
Lycka är dessutom också en prestation, och eftersom det ofta är psykisk ohälsa som sätter stopp för produktiviteten tvingas många att erkänna att dom “misslyckats” när det gäller båda dom aspekterna. Det är jobbigt att erkänna att man inte ens klarar av att vara lycklig.
“Ofta så gör mängden valmöjligheter snarare att jag låser mig totalt. Jag borde vara optimist, se glaset som fullt (av möjligheter). Men jag ser bara hur mitt glas rinner över, kolsyran skummar och jag spiller ut glaset över hela mitt liv.”
(dagbok, våren 2019)
Finland har ett av dom bästa skolsystemen i världen. Vi har gratis sjukvård och välfärdsstaten bidrar med ekonomiskt stöd för underlätta för studerande. Vi har så många möjligheter, och därför är det svårt att erkänna att vissa av oss har svårt att ens få ihop vardagen. Fler möjligheter och alternativ, ökar också pressen på slutresultatet.
“Jag är rädd att jag aldrig kommer lyckas få huvudet ur molnen, till slut kommer resten av mig sugas upp i himlen också och jag kommer fastna där.”
(dagbok, sommaren 2019)
Jag har massor med drömmar. Jag har planer och tankar och idéer och saker jag vill göra. Men samtidigt som det finns så många förutsättningar för och förväntningar på oss, så säger jantelagen att vi inte ska ha för stora drömmar, vilket ytterligare spär på ambivalensen. Ska vi eller ska vi inte? Vad vill samhället ha av oss? Vad vill vi ge samhället?
Det finns människor världen över som är tvungna att kämpa dagligen för att överleva. Få unga i Norden har en sådan vardag, vilket ger oss mycket mer tid till att fundera över våra prestationer, eller bristen på dom. Resultatet blir en ibland förkrossande handlingsförlamning. När man frågar experter hur man ska lätta på prestationskrav hos till exempel skolbarn är svaret ofta att man ska sluta värdera barnen efter sina prestationer och i stället värdera dom för vem dom är. Detta svar är ju lika logiskt som det är ologiskt i en värld som värderar prestation och tillväxt högre än mycket annat. Problemet är också att gränsen mellan prestation och person lätt blir flytande, och framgångsrika människor har en tendens att bli reducerade till sina prestationer. Dom är vad dom gör, oavsett om det handlar om idrottare, vetenskapsmän, politiker, eller konstnärer.
“'Cause with my mid-youth crisis all said and done
I need to be youthfully felt, 'cause God I never felt young”
- Hozier, låten ‘Jackie and Wilson’
Ett sätt att avsluta denna text på skulle vara att dra någon slags parallell till biologisk mångfald och prata om att både orkidéer och maskrosor behövs i världen, men det skulle vara en enorm förenkling och dessutom osant. Ingen människa ska tvingas kämpa med näbbar och klor för att överleva, ingen ska heller behöva känna förlamande press över att nå upp till ideal dom själv inte kan kontrollera. Varken orkidéerna eller maskrosorna är något att sträva efter i detta sammanhang.