Så skriver Elias Åsvik i ett inlägg på Instagram. Inlägget är inte ett "komma ut-inlägg", utan snarare Elias bidrag till pride-konversationen. Han hoppas att ingen ska behöva känna sig ensam i sin sexualitet.
Själv är Elias Åsvik bisexuell. Men det tog lång tid för honom att komma fram till det.
– Under min uppväxt har det egentligen bara förekommit två sexualiteter: hetero- och homosexualitet. Ord som "homo" eller "bög" användes som skällsord i högstadiet. Men även om jag tog illa upp av att bli kallad "smygbög" tänkte jag att kanske det är just det jag är.
Tankarna om att vara gay komplicerades av känslor och attraktion också till tjejer.
Det var först senare han lärde sig om bisexualitet och andra sexuella läggningar. När han inte längre tvingades välja mellan det ena eller det andra visste han att han hade hittat rätt.
– Det skulle vara lätt att gömma mig och aldrig öppet prata om min sexualitet, eftersom jag har ett stadigt förhållande med min flickvän. Men jag hade hört om familjer som splittrats efter att ena partnern länge tryckt undan sin sexualitet för att sedan inte klara det längre. Jag ville inte att det skulle gå för mig, säger Elias.
Även om det var läskigt valde han att berätta om sin läggning för flickvännen. Hon tog det bra. Också andra i Elias omgivning har reagerat positivt när han berättat om bisexualiteten.
Men uppmuntran, eller ens acceptans, har inte alltid varit självklart.
Inom frikyrkan där Elias är aktiv upplever han att det finns en stark heteronorm.
– Även om man kanske inte säger rätt ut att det är fel att vara gay, så kommer det fram mellan raderna. När det inte finns flexibilitet i orden, som att det ska vara man och kvinna, är det svårt att tänka utanför det. Det gör att man som icke-hetero känner sig utanför eller som att det är något fel på en.
Elias känner också ett eget ansvar i upprätthållandet av heteronormativiteten inom frikyrkan. I någon mån anser han sig ha försummat sitt ansvar att ge lägerdeltagare som tillhör sexuella minoriteter en trygghet.
– Jag har jobbat som lägerledare många år och lett säkert över trehundra ungdomar. Jag har inte alltid varit den bästa förebilden och inte alltid varit inkluderande. Det kan jag känna en sorg över.
Den här sommaren valde Elias att öppet diskutera sin läggning med ungdomarna på ett läger. Han ser en positiv förändring i inställningen till hbtqia+.
– För första gången såg jag deltagare gå omkring med regnbågsfärgade väskor på ett frikyrkligt läger.
Hur man ska prata om sexualitet på lägren har diskuterats bland lägerledarna. Utgångspunkten har tidigare varit att inte alls prata om det eller att ställa sig negativt till sexuella minoriteter – om Elias får karikera lite.
– Så det har blivit bättre, tycker jag.
De senaste åren har Elias funderat mycket på det han kallar kyrkans hypokrisi.
– Det är så himla lätt att säga att man ska älska sin nästa. Men jag tycker inte det är så kärleksfullt om man går där med sina tankar om att en annan person i sin essens är fel och borde kunna justera sin sexualitet för att bli okej.
Till andra unga som kanske känner sig osäkra eller otrygga i sin sexuella identitet har Elias några råd:
– Ta gamlingarna med en nypa salt ibland. Kanske det är lättast att inte diskutera vissa ämnen. Men jag vill heller inte uppmuntra till passivitet när någon är homofobisk. Det sker ingen förändring om vi inte pratar om det här.
Han strävar efter att följa sitt eget motto.
– Bidra till förändringen du vill se.
Den här intervjun är skriven inom projektet "Ung 2021" som fokuserar på ungas vardag och liv. Inom projektet ordnar vi också en skrivtävling som pågår till oktober.