Det börjar från första meningen, som antyder att det har gått illa för personen som skrivit den. Min nyfikenhet väcks. Sedan följer ett starkt påstående, men innan jag har hunnit bestämma mig för om jag håller med om det tonas det ner och följs upp av något mycket personligt.
Hur skulle jag kunna sluta läsa här? Sven-Erik Klinkmann har skickligt fångat mig på kroken. Vad han har skrivit är:
"Det börjar alltid med en kris, så också i mitt fall. För att kunna skriva essäer måste man våga anta ett kritiskt perspektiv. Men en början visar sig alltid svår, nästan omöjlig att få grepp om. Om jag säger att essäskrivandet började när jag hade hamnat i en existentiell och professionell kris som journalist på åttiotalet är detta värt att notera närmast som en privat angelägenhet."
Vi kommer att få veta mer om det, ändå. Sven-Erik Klinkmann är en författare och kulturforskare som är noga med detaljerna. Han lyfter inte upp något på bordet som han inte sedan vrider och vänder på.
Stycket ovanför är inledningen till hans lilla bok "Jag skriver för att minnas och för att glömma. En essä om att skriva essäer". Och det jag nyss påstod är bara delvis sant. Han går inte in på allt det som ledde till att han gick in i en djup depression och blev tvungen att hitta en ny riktning att röra sig i, men han redovisar rätt djupgående för vilken roll hans dåvarande yrkesroll spelade.
Som journalist hade han hela tiden bråttom. Journalistiken handlade om att vara snabb, sällan om "överblick, distans, kritiskt betraktande". Det är fascinerande att tänka på att han upplevde det så på åttiotalet, långt innan dagstidningarna tog klivet ut på nätet, och långt innan journalister blev tvungna att tävla med kreatörer på Tiktok om människors allt kortvarigare uppmärksamhet. Det får mig att undra hur han skulle uppleva arbetet på en tidningsredaktion idag.
Men han tar inte upp journalistiken bara för att berätta om de brister som han anser att den hade och har – även om han återkommer till dem flera gånger på de 60 sidorna fram till det appendix där han presenterar essäister som har varit viktiga för hans essäskrivande – eller för att understryka att journalistiken varit en hård skola för honom vad gäller skrivandet – vilket han nämner att den var – utan för att kunna hålla upp essäistiken mot den när han ska berätta för oss vad en essä är.
Där journalisten måste vara snabbtänkt kan essäisten vara eftertänksam.
Där journalisten måste reagera och agera på vad som händer i nuet kan essäisten känna in det och tänka efter innan hen börjar skriva om det, eller om något helt annat.
Här kan det vara värt att påpeka att hans lilla bok inte är någon "så här gör du"-bok med handfasta råd till den som vill skriva en essä, utan en essä om att skriva essäer och samtidigt ett försök att reda ut vad en essä egentligen är. Han går också kort igenom hur essän har sett ut i Svenskfinland.
Till det som skiljer essäskrivandet från journalistiken räknar han självreflektionen och den är i sanning något som han själv ägnar sig åt, både i den här och i tidigare essäer.
Personligen anser han att en essä inte ska pråla med sin kunskap, men "gärna visa att den skrivande behärskar sitt ämne", och han skriver som han lär. När han gör ett försök att förklara varför de filmer gjorda av manliga regissörer vilka har haft stor betydelse för honom inte företräder "the male gaze" – han vägrar, skriver han, tro att de gör det – känner jag mig ändå manad att komma med en invändning.
Hans förklaring att det snarare har varit "det mångtydiga och vemodiga i filmerna" som så länge han kan minnas har varit det som intresserat honom håller inte som argument mot att filmerna skulle, eller skulle kunna, företräda den manliga blicken. Filmer kan vara både mångtydiga och vemodiga samtidigt som de visar världen och kvinnor ur ett maskulint perspektiv som framställs som allmänmänskligt.
Men det här är inget som han fördjupar sig i, så vi behöver inte heller göra det. Kanske får vi ta del av fler av hans tankar och känslor inför den manliga blicken i framtida essäer? Det ser jag i så fall fram emot.
Vid ett tillfälle frågar han sig om essän skulle kunna lösa de problem som journalistiken har – han upplever den, trots sina brister, som viktig – och det får mig att undra om essän verkligen behöver försöka göra just den saken.
Han konstaterar ju själv att självmotsägelser inte bara är tillåtna i essän, utan rent av "nödvändiga, utgående från essäns blandade form, balanserande mellan det vetenskapliga och det konstnärliga, mellan det objektiva och det subjektiva" och det låter inte som någon lösning på problem inom journalistiken. Ett komplement till den, ja, på samma sätt som till exempel fackböcker eller romaner kan vara det.
Som essäist har han en annan frihet än han hade som journalist. Som essäist kan han skriva att det alltid börjar med en kris, det är tillräckligt sant och framför allt stilistiskt intressant, men som journalist hade han inte kunnat göra det utan att nyansera eller för all del bevisa sitt påstående.
I slutet bjuder han förutom på presentationer av några få essäister som har betytt mycket för hans essäskrivande också på en lång lista över personer som han känner till att har skrivit essäer på svenska i Finland, en av dem ÖT:s egen ledarskribent Kenneth Myntti. Listan kommer väl till pass för alla som vill ta reda på hur andra än Sven-Erik Klinkmann gjort när de skrivit essäer.